Skitgubbe regler är enklare än ryktet påstår, men spelet har en egenhet som förvirrar nästan alla nybörjare: det spelas i två faser med rakt motsatta mål. Först samlar du kort, sedan ska du bli av med dem. Det finns ingen vinnare att utse, bara en förlorare, och den som sist sitter med kort på handen är skitgubben. Nedan går vi igenom hela spelgången och varför fas ett avgör mer än man tror.
De två faserna är hela spelets konstruktion
Du spelar med en vanlig kortlek på 52 kort utan jokrar, där esset är högst och tvåan lägst. Spelet fungerar från två deltagare upp till sex, men de flesta tycker att det är som bäst med tre eller fyra. Given delar ut tre kort till var och en och lägger resten som en talong med baksidan uppåt mitt på bordet.
Under fas ett samlar spelarna kort genom att ta stick. Under fas två ska samma kort ut igen, så fort det bara går. Det innebär att varje stick du tar hem i den första fasen är både en tillgång och en belastning, och det är den spänningen spelet lever på. Den som glatt kammar hem allt i början sitter ofta med en oformlig hög i slutet.
I fas ett spelar färgen ingen roll
Spelaren till vänster om given lägger ut ett valfritt kort, och sedan går turen medsols. Ett stick avgörs mellan två kort: den som ska svara försöker lägga ett högre kort än det som ligger, och färgen betyder ingenting här. Den som lagt det högsta kortet tar hem båda korten och lägger dem åt sidan med baksidan uppåt, som ett förråd inför fas två.
Efter varje stick fyller alla på från talongen så att handen alltid håller tre kort. Läggs två lika höga kort blir det oavgjort i många sällskap, ofta kallat att stunsa, och då spelas ett nytt kort ovanpå för att avgöra. Det är en av flera lokala varianter, så det är värt att stämma av före start.
Talongens sista kort bestämmer trumf
Här kommer spelets snyggaste detalj. Den som drar det sista kortet ur talongen lägger det åt sidan utan att visa det för de andra, och dess färg blir trumffärg i nästa fas. Ett kort som ingen känner till styr alltså hela andra halvan av spelet.
När talongen är slut fortsätter stickspelet tills korten på händerna är slut eller tills ingen längre kan ta ett stick. Kort som blir kvar hos någon följer med in i fas två, liksom korten i ett sista stick som aldrig fullbordades. Sedan vänds trumfkortet upp, och den som drog det inleder fas två.
I fas två gäller färg, högre valör och trumf
Nu byter spelet karaktär helt. Den som är i tur lägger ut ett kort, och nästa spelare måste slå det med ett högre kort i samma färg eller med en trumf. Ligger det redan en trumf på bordet krävs en högre trumf för att ta över. Kan du inte, eller vill du inte, måste du plocka upp kortet och lägga det på handen, och då går turen vidare.
Många spelar med regeln att en färgstege får läggas ut i ett svep, till exempel klöver tio, knekt, dam, kung och ess. Har du byggt en sådan sekvens i fas ett kan du göra dig av med fem kort på en gång, vilket är det närmaste spelet kommer ett trumfkort i överförd bemärkelse. Andra sällskap tillåter bara ett kort i taget. Kom överens innan, för skillnaden är stor.
Skitgubbe förväxlas ständigt med Vändtia
Söker du reglerna på nätet kommer du att hitta beskrivningar av ett helt annat spel: ett där en tia bränner högen, där tvåor nollställer och där man tar upp hela högen om man inte kan lägga. Det är Vändtia, ibland kallat skitgubbe i vissa delar av landet, men det är inte samma spel som beskrivs här.
Förväxlingen är så vanlig att den är värd att känna till innan ni börjar. Skitgubbe i sin ursprungliga svenska form har den tvådelade uppbyggnaden med stickspel först och avspelning sedan. Vändtia har handkort, öppna kort och dolda kort framför varje spelare och specialkort som ändrar högen. Två roliga spel, men ni bör veta vilket ni satt er ner för att spela. Här kan det tilläggas att spelets ursprung är oklart. Det förekommer med flera namn i olika landsändar och beskrivningarna skiljer sig mellan källorna, så några exakta årtal för när det uppstod finns inte att luta sig mot.
Taktiken ligger i vad du samlar, inte i hur mycket
Nybörjaren tar alla stick den kan. Den vane spelaren tänker ett steg längre: varje kort du vinner i fas ett ska tillbaka ut i fas två, och då är det inte antalet som räknas utan sammansättningen. Höga kort är guld eftersom de slår det mesta, och kort i samma färg är värdefulla eftersom de kan bilda en stege.
Trumffärgen är förstås den stora osäkerheten, eftersom du inte vet vilken den blir förrän fas ett är över. Det gör att en spridning över flera färger har ett värde i sig, och att fyra kort i följd i en enda färg är en chansning som antingen blir mycket bra eller ganska värdelös. Att hålla koll på vad motspelarna tagit hem är den andra halvan av jobbet. Den som samlat på sig många låga kort i fas ett kommer att sitta fast bakom dem i fas två, och det vet du om du har följt spelet.
Räkneexemplet som förklarar slutet
Med tre spelare ska 52 kort till slut fördelas mellan tre händer, alltså i snitt runt sjutton kort var att spela ut i fas två. Den som tagit hem tjugofem kort har alltså inte ett övertag utan en uppförsbacke, om inte korten är höga och samlade i rätt färger. Just därför är Skitgubbe ett spel där man kan förlora genom att lyckas för bra i början, och det är antagligen förklaringen till att det fortfarande spelas efter alla dessa år.